Godmorgon på er! Sovit skit inatt, typ ingenting alls känns det som.. Har tänkt massor. Så nu kommer det komma ett inlägg då jag öppnar mig väldigt mycket, behöver det så var berädda. Först och främst är jag så sjukt trött på den här sjukdomen just nu. Den suger livet ur mig. Kan liksom inte säga vad det är som är värst. Att inte orka nånting eller all särbehandling med allting. Alla grejer jag inte får och måste göra. Även alla möten, vägningar och psykologiska snack är jag trött på. Speciellt när jag känner att den mesta hjälpen jag får genom att prata är med mamma eller pappa. Det är dem som gör att jag blir glad om jag är ledsen och det är där jag får höra rätt saker som gör att jag hittar viljan. Fast har mycket som gör att jag vill bli frisk. Och det är tur att jag har så mycket som hjälper mig. För det är många gånger då jag bara velat ge upp och skita i allt.. Har så himla mycket olika känslor om allt det här.. Ena stunden blir jag nästan irriterad för att det ska vara så himla mycket fara och flänga bland olika möten och personer för jag känner mig helt normal, jag behöver inte så mycket hjälp. Visst lite kanske men det finns andra som behöver den mer som är sjukare. Sen andra stunden känner jag mig helt hjälplös och behöver hjälp från överallt. Men det är oftast det första, att jag känner att det bara blir för mycket. För väldigt ofta känner jag mig inget sjuk alls så jag förstår liksom inte varför jag ska plågas av att allt jag håller kärt tas ifrån mig. Jag kan känna mig stark som förr. Men jag vet ju att det inte är sant.. Det är bara att acceptera.. Och så kommer vi till det där med min spegelbild.. Jag kan ju säga att jag blir inte glad precis och nöjd över det jag ser. Dubbelt upp där med, magen tycker jag är enorm och putar ut som om jag vore gravid, men allt annat ser hemskt ut för det är så litet, benigt och sjukligt. Så förstår inte varför magen ska kännas så stor och resten så litet. Det är det som skrämmer mig så mycket. Att när jag går upp i vikt så kommer det bara lägga sig på magen.. För saknar min rumpa, mina ben, min rygg. Ja, allt annat förutom magen.. Den har alltid varit mitt komplex, så det är alltid den som stoppar mig när jag väl bestämt mig.. Har försökt att kolla tillbaka på gamla bilder från Thailand och säga åt mig själv att ser du inte hellre ut såhär, att det finns en del att ta tag i, men samtidigt är du lycklig, du är stark, du bryr dig inte om kalorier, fet mat? Svaret är självklart jo, men den där rädslan att få tillbaka magen är ändå i vissa tillfällen för stor.. För nu är första gången i hela mitt liv som magen inte har ett stort fettlager runt sig. Men är jag lycklig nu då? Inte direkt.. Men ju mer tiden går nu blir jag ändå som tur är mer och mer motiverad till att skita i att jag kommer få tillbaka fett på magen. För jag saknar så sjukt mycket att kunna äta vad jag vill och känner för. Vill jag ha en glass, då tar jag en glass. Det är så sjukt mycket som jag älskar som jag går miste om för jag inte klarar av att unna mig bokstavligen nånting. Så just nu, idag, är jag iallafall på bra humör. Är jättemotiverad att bli frisk, jag vill att vikten ska ha stigit imorn på invägningen! Och det ska den! Det som krävs ska jag göra, även om jag kommer känna mig fet och uppblåst hela dagarna så får det väl va så då. Jag vill ha tillbaka mina dagliga stunder med Fiona, hoppträna, tävla, rida ut i skogen och bli biten av blinningar, kvällspass på ridabanan. Jag vill kunna äta vad jag vill utan att må speciellt dåligt över det. Kunna bestämma själv vad jag ska äta. Inte mamma, pappa, psykologer, dietister och framförallt inte anorexian. Jag vill känna styrka, kunna göra vad jag vill, jobba i sommar utan problem. Jag vill ha tillbaka min gamla vältränade kropp. En som jag känner mig iallafall hyffsat stolt över, som jag känner att jag kan visa upp mig med i bikini. För det har jag inte nu kan jag säga. Skulle aldrig kunna visa mig såhär på t.ex varamon.. Vilket gör mig sjukt ledsen med tanke på att det är sommarmånad nästa månad. OCH så är jag trött på att frysa så mycket. 

Skulle kunna skriva en roman om allt det här men nu får det räcka känner jag. Hoppas min motivation håller i sig hela dagen och flera dagar framöver nu bara. Kanske för alltid? Ja, jag kan ju alltid hoppas..