Kan inte begära mycket mer av mig familj. Dem ställer alltid upp för mig, vi bråkar aldrig och vi har alltid roligt. Är jag på dåligt humör kan pappa muntra upp mig på sekunden med sina dåliga skämt och dumhet. Är jag ledsen eller deppig lyssnar alltid mamma på mig och vet alltid vad hon ska säga. Syster och jag har en liten speciell relation. Vi är inte överens om speciellt mycket känns det som ibland, vi är väldigt olika personer, småtjafsar rätt ofta. Men när vi väl är sams är det bra. Kan verkligen inte tänka mig ett liv utan henne. Jag är känner mig mest lik pappa. Klumpig, ganska trög, flamsig och vi har oftast samma åsikter. Vi kan utan problem åka ivåg bara han och jag på semester, vilket vi redan gjort tre gånger.
Tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är för jag har min familj. Har verkligen egentligen inget att klaga på. Finns de barn som förlorar en förälder i ung ålder, har föräldrar som inte bryr sig om sina barn osv. Kan ibland börja gråta av bara tanken om någon i min familj skulle lämna mig. Älskar myskvällar hemma, speciellt fredagar när det är kul på teve. Visst har jag nästan alltid datorn uppe samtidigt men jag är ju ändå hemma för jag vill vara med familjen. Jag har klantat mig och gjort lite dumma saker i mitt liv, men får känslan av att de verkligen förstår att jag ångrar mig och blir inte rasande. För vad löser det? Det är något som känns väldigt skönt, att även om jag klantar mig så slutar de inte ställa upp för mig. Inte många år jag kommer leva här innan jag lämnar fågelboet. Men då får ni aldrig glömma att jag uppskattar verkligen allt ni gjort, jag gillar den jag är och jag är den jag är tack vare er. Älskar mig familj, har alltid gjort det, kommer alltid att göra.